Björnar, bananskal och hästar

En björn på stranden

Det vi vill ha (kärlek, harmoni, glädje, nöje, skönhet, god mat, o.s.v.) är så trist att läsa eller se filmer om. Vi tröttnar snabbt. Men om vi anar en  annalkande katastrof orkar vi med att läsa eller se allt det där underbara (men konfliktlösa) som berättaren vill skildra. ”En björn på stranden” är därför ett av de mest grundläggande berättarknepen.  Göran Hägg ger i sin bok Nya författarskolan (2005) några exempel på detta:

”En fest får en långt festligare stämning om det i slutet på föregående kapitel lagts en tidsinställd bomb under huset. Ett filosofiskt samtal på tunnelbanan får ett helt annat djup om vi men inte hjältinnan vet att den djupsinnige främlingen är en förrymd sexualmördare. Om man vill beskriva den sista Norrlandsälvens orörda skönhet kan det vara klokt att gömma ett lik i vattnet i god tid före naturskildringens början” (s 39-40).

Bananskal och betjänter

”Same procedure as every year, James.”

Jag är uppvuxen med att varje år se den gamla filmen om hur grevinnan och betjänten firar nyårsafton. Nu var det länge sedan, så det var lite kul att se den igen. Har ni sett den?

Det roliga är att vi vet att han kommer att snubbla, men vi vet inte när, eller som Hägg skriver (2005, s 42-43):

”På film måste vi först ha sett bananskalet för att tycka att det är roligt när någon halkar på det. /…/ samma sak gäller faktiskt i allt berättande, även i romaner. En god berättare får aldrig ‘överraska’ sin publik! Han eller hon eller huvudpersonen får inte sitta inne med hemliga upplysningar och sedan plötsligt säga : Nu lurade jag er allt! Nu blev ni allt bra överraskade! Då blir vi bara snopna. Spänning uppstår på vägen mot vad vi vet eller fruktar ska komma. /…/ En stor del av berättandets konst är att placera ut de bananskal som senare ska halkas på – filosofiska, psykologiska eller högst konkreta.”

Att placera ut bananskalen kallas på svenska för ”plantering”. Den amerikanska termen är ”set up” (och när karaktärerna halkar på ”bananskalet” kallas det ”pay off”).

Zolas häst

Människor har svårt för att förstå stora katastrofer. Bara genom att ta ner lidandet på ett mer greppbart plan verkar  författaren eller filmskaparen kunna få sina läsare eller tittare att känna verkligt medlidande. I sin bok Den stora gruvstrejken (1885) beskrev Zola en stor gruvolycka som dödar tusentals människor. Visst är det hemskt, men vi har svårt att känna med de drabbade. Först när vi får läsa om den gamla gruvhästen, som blind och förvirrad och med ångestfyllda skrin rusar genom gruvgångarna, först då blir lidandet konkret. Först då verkar vi kunna förstå det hemska. ”Zolas häst” är ett av de mest effektiva berättarknepen och används därför ofta. Hägg skriver (s 115):

”Charles Dickens arbetade på sin tid framgångsrikt med näpna barn då det gällde att illustrera samhällets avigsidor. Men det är ändå när boven Bill Sikes försöker dränka sin hund i Oliver Twist som det verkligen brister för en nutida läsare. Tricket är bekant från både spelfilm och modern nyhetsrapportering. Det behöver inte ens vara levande offer. /…/ Inget är otäckare än en lemlästad celluloiddocka. /…/ Vill man oroa måste man därför också spara på krutet. Ingen blir det minsta rädd när folk förbrukas lassvis i Iliaden eller De dog med stövlarna på. Skakade blir vi däremot av en persons olyckor i Döda poeters sällskap, Goethes Den unge Werthers lidanden eller det fruktansvärda, kärvt återhållna slutkapitlet i Eyvind Johnsons Drömmar om rosor och eld, där hjälten kortfattat bränns på bål – det i särklass mest tårdrivande stycket i svensk litteratur.”

”Zolas häst” används fortfarande. Så här skriver till exempel David Gustafson på Dalarnas Tidningar om filmen 2012:

”Jag kommer att tänka på fenomenet Zolas häst. Man bryr sig inte om dussintalet skjutna gruvarbetare i Zolas roman, bara om den stackars hästen som lämnades ensam kvar i gångarna. I 2012 lämnas man relativt oberörd av att se hela metropoler störta i avgrunden, bara familjen klarar sig…”

Tips:
Skrivimark.se kan ni läsa en sammanfattning av några kapitel i Häggs bok: Göran Hägg ”Författarskolan”.

Trackbacks/Pingbacks

  1. NV08 läser Svenska B » Tredje läsloggen

RSS feed for comments on this post

Hoppa till verktygsfältet